Snälla lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur

Min fredag började klockan 5.30 som vanligt.

Tog tåget 7.23 till Lund. Fick sällskap av Paula, Erika skulle inte gå på föreläsningen, hon skulle besiktiga sin förra lägenhet.

På bussen mellan Centralen och skolan träffade vi Tina och Therese och vi gick i samlad tropp in i skolan. Vid ingången till matsalen träffade vi på en av mattanterna som såg lite hemlighetsfull ut. Hon viskade till oss; "Vi hade lussefirande här kl 8 imorse, med fika. Det blev glögg och lussebullar över så vill ni ha är det bara att gå in och ta. Säg till alla ni känner men inte för många."

Detta uppskattades varmt då vi hade 40 minuter innan föreläsningen skulle börja. Och lussefika sitter ju aldrig fel! Det var verkligen mysigt i cafeterian, nedsläckt med levande ljus. Satt och småpratade lite om ditt och datt. Efterhand så trillade en efter en i klassen in och gjorde oss sällskap vid bordet.

9.15 började sista föreläsningen i utvecklingspsykologi. Synd tycker jag, det är väldigt intressant. Föreläsaren är bra också förutom att hon säger "då va" hela tiden, alla stör sig jättemycket på det, man kan knappt koncentrera sig på det andra hon säger om man väl börjat lyssna på "då va". Elin räknade en gång. Hon sa "då va" 42 gånger på 8 minuter!

Denna föreläsningen handlade om skolbarn, dvs friska barn i åldern 7-12 år. Vi kom på att vår kurs sträcker sig till och med 19-åringar. Men detta var ju sista föreläsningen, det var lite konstigt. Det blir till att läsa in tonåren på egen hand. Vi har en föreläsning i sexologi precis innan tentan, det är den enda. Det blir "pang på rödbetan" som Tina sa.

Föreläsningen handlade mycket om den fysiska utvecklingen.
* Varför tonåringar kan uppvisa "dåligt omdöme" beror på att de exekutiva (överordnade) funktionerna i hjärnan inte är färdigutvecklade. De är dessa som styr förmågan att exempelvis planera, strukturera, sortera, fokusera, förstå regler och ta annans perspektiv.
* Omkring 20 % av alla flickor i åldern 11 år tycker att de är antingen för tjocka eller för smala. Bland 15-åriga flickor är siffran ungefär 50 %. Skrämmande, eller hur?! Bland pojkar är andelen betydligt lägre i båda åldrarna.

Vi pratade även om den kognitiva och den språkliga utvecklingen.
* Vid ca 8 års ålder kan ett barn sitt hemspråk till fullo.
* Läs- och skrivsvårigheter utvecklar 10 - 20% av barnen i åldern 7-12 år. 2-5% utvecklar dyslexi. Det tar sig först uttryck i att barnet har svårt att förstå rim och ramsor, att det är ointresserat av att använda ord till exempel att läsa på skyltar eller lära sig skriva sitt namn. Läs- och skrivutvecklingen kommer inte igång som normalt och barnet uppträder ointresserat. Det är olika hur mycket detta kommer att påverkar barnet när det blir äldre. Men gemensamt för alla är att de behöver särskilt stöd i skolan. Tyvärr görs detta inte alltid på ett bra sätt från skolans sida och de drabbade barnen känner sig annorlunda och "dummare" än de andra barnen.
* ADHD tog vi också upp, även om denna kursen egentligen bara behandlar de helt friska barnen. ADHD kännetecknas av ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet. Hon berättade om diagnostisering och behandling. Tycker det är lite läskigt att man behandlar barn med centralstimulantia, som amfetamin. Men hjälper de barnen är det väl värt det. Och dosen är så låg att det inte finns risk att utveckla beroende. Men iallafall...

Vad gäller emotionella och psykosociala utvecklingen händer det en hel del i denna åldern. Barnen utvecklar sin förmåga att veta hur man ska bete sig och vad som är lämpligt att säga eller inte säga i olika situationer. De funderar även mycket om moralfrågor, till exempel om föräldrarna får dricka alkohol och om det verkligen är okej att äta döda djur.

Mobbning är tyvärr något som är vanligt förekommande i skolbarnsåldern. I denna åldern är den sociala kontakten med andra viktig för utvecklingen. Det kan därför få mycket negativa konsekvenser för en utstött.
*Här i Skandinavien så fokuserar man nästan mer på mobbaren är på den mobbade. Forskningen har motsägelsefulla resultat inom detta området. En del av forskningen visar iallafall att mobbaren har mycket aggressivitet i sin familj och att denne har låg självkänsla. Det är detta våra länder väljer att utgå ifrån.

Något som kom upp på föreläsningen, och som jag reagerade på, var att vid ett besök på en skola där man intrevjuade barnen om varför det är viktigt med vänner, blev svaren ganska så negativa. Jag hade väntat mig att de skulle svara "för att det är roligt att ha nån att leka med" eller "man vill ha nån att snacka med". Men istället hade de svarat "för man vill inte vara ensam, man vill inte vara annorlunda eller utstött". Det känns som barnens huvudsyfte med att skaffa sig vänner är för att kunna överleva. Ska det verkligen kännas så?



Oj, nu blev det mycket skolprat! Ber om ursäkt om jag blev för långrandig. Tycker bara att psykologi är så himla intressant, kunde inte låta bli!

Uppdateringen haltar lite just nu, ska skärpa mej, det lovar jag!

Resten av fredagen och helgen kommer snart! Och idag hände nåt väldigt ovanligt...

Hörs!

/Jolie.