Min måndag var slapp och mysig, precis så som det ska vara!
Var så skönt att vara ledig på måndagen, var helt trött efter helgens bravader i södra Skåne.
Hade slappmorgon, sov länge och hängde sen vid TV:n och datorn innan jag tog bussen ut till stallet.
Har så dåligt samvete, känner att jag verkligen försummat Ellis de senaste veckorna. Men våra lärare have gone crazy med seminarier så har hållit på med det i basgruppen eller så har vi haft sena schemalagda dagar. Det är sånt man inte kan rå för, jag vet det. Men det känns inte bra.
Hade en tjej som testade att vara medryttare på Ellis i en månad. Tyckte själv att det var en perfekt lösning. Men tyvärr slutade hon efter prövotiden, hon tyckte att min lilla häst var för svårriden. Får ta ställning till om jag ska lägga ut en annons på honom efter vintern, när vädret är lite bättre, eller ej... Vill ju inte lämna min ögonsten i vems händer som helst!
Som förväntat gick det ju inte jättebra att rida. Men det är sånt man får ta när tidsbristen sätter in. Det var varken mitt eller hästens fel, det är bara att kämpa vidare, snart är det jullov!
Efter stallet var jag bara hemma och vände. Duschade, bytte om och slurpade i mig lite vämande soppa. Sen begav jag mig hem till Helena. Vi hade lite mys med glögg och kakor och en massa prat om allt mellan himmel och jord.
Om tentaångest och stress fån skolan, om allt annat som ska hinnas med, om allt man ska ha råd med! Och vi pratade igen om hur det skulle vara om vi skaffade en lägenhet tillsammans... Det hade varit så underbart roligt! Men jag vet ju inte hur jag kommer ha det framöver... Om jag ska ha kvar min häst... Om jag ska flytta upp till Linköping... Allting känns så ovisst just nu. Tycker det är jättejobbigt att det är så... Och jag vill ju så himmelens gärna!!!
Missade sista bussen hem 23:08. Som tur var ställde pappa upp och körde och hämtade mig. Men han var inte glad åt det, det förstod jag ju. Men han var snäll och kom ändå.
Saken var att när jag hoppade ur bilen så hörde jag att något "klonkade" till men jag hann inte se vad det var, pappa körde iväg igen innan jag ens hunnit stänga dörren.
När jag sen en liten stund senare skulle ställa mobilen på väckning till morgonen därpå så var den puts väck. Den fanns inte någonstans! Provade att ringa till den men ingen svarade, alltså var den inte kvarglömd hos Helena. Jag fick värsta paniken, var övertygad om att klonkandet jag hört var min mobil som fallit i gatan. Gick ut och tittade med där var precis tomt...
Mitt sista hopp var att ringa till pappa och höra om den låg kvar i bilen. Upptaget. När klockan var halv två på natten gav jag upp, varju tvungen att sova lite, skulle upp igen halv sex.
Jag sov inte gott den natten...
/Jolie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar