Dum, dummare, dumpad

Det bidde visst ingen kvällsuppdatering igår kväll, dålig stil av mej! Men saken är den att denna förkylningen tar kål på mej, jag vet inte när jag var så här förkyld senast! Jag låg helt däckad vid TV:n igår, tittade på allt möjligt skräp. Och lite som inte var skräp också för den delen!

Hem till gården, Doktorn kan komma, Dr Phil, Doctors, That 70's show, Will & Grace, Postkodmiljonären 50-50, Äntligen hemma, House... Listan är lång, känns rätt illa så här i efterhand.
Kollade även på förra veckans Idol och denna veckans Andra Avenyn via nätet. Missade Idol i fredags och nu är det ju final på fredag så känns som man ville kolla ifatt. Tyckte det var synd att Robin B åkte ut. Gillade inte honom alls i början, men han har blivit bättre och bättre! Är det bara jag eller är han lite lik Jeppe? Och vad gäller Andra Avenyn, vet inte hur jag ska klara mej till januari med att få se fortsättningen!

Just ja! Jag tittade på Legally Blonde igen. Vet inte varför jag har fått sånt pippi på den, egentligen är den ju inte jättebra. Det är nog bara den här dumpad-grejen som jag bearbetar med hjälp av den, nåt annat svar kan jag inte finna.

Men om jag nu får tjata lite mer om den så känner jag verkigen igen mej i det att först är allt bra, det är "du är så vacker, du är så underbar, vi har så roligt ihop" sen vänder det på en femöring och då är det "jag vill göra slut, jag vill inte ha något förhållande, jag vill vara själv och leva mitt liv". Ungefär som i filmen. Det är inte klokt vad man till en början överanalyserar sej själv för att komma underfund med varför man inte dög och vad man ska förändra med sej själv fö att duga igen. Elle började ju på Harvard bara för Warners skull. Jag hade nog flugit till månen om det gett mej Jeppe tillbaka. Men sen inser man att det kvittar vad man gör, man kommer aldrig duga, aldrig vara bra nog i vilket fall.

"Om jag ska bli senator en dag måste jag gifta mig med en Jackie, inte en Marilyn." (citat från filmen)

Tror det var precis så i mitt och Jeppes fall - jag skulle aldrig blivit bra nog åt honom.
Därför är det inte klokt att man anstränger sej så för att få killen tillbaka när man istället bode tänka på att man ska vara sej själv för att hitta en ny kärlek som älskar en precis för den man är!

Men det är inte lätt att gå vidare.

Förstår precis hur Elle känner sej när hon ringer hem till sina gamla vänner för att få stöd men att de då bara pratar om att den och den ska gifta sej och dom är så lyckliga! Man känner sej verkligen ensam. Tänk att kärleken kan få en att glömma allt... Var jag verkligen så oengagerad i mina egna vänners bekymmer när jag var kär och galen i Jeppe? I såna fall ber jag er om ursäkt av av hela mitt hjärta.

Skillnaden mellan mej och Elle är väl den att hon låter sej övertalas till att få skjuts av Warner, efter att han dumpat henne, för att hon inte ska förstöra sina skor... Jag hade nog gett blanka fasen i mina skor i det läget!

Men tiden läker alla sår, det säger ju alla. Om detta stämmer har jag inte hunnit märka än. Men det känns bättre, det gör det. Det är bara saknaden som hänger kvar, allt känns så tomt. Jeppe och jag delade allt. Men nu har vi gått skilda vägar, nu måste man hitta sej själv igen. Och så småningom kommer hjärtat att börja klappa för någon annan igen. Eller ja, det har det ju redan gjort...

/Jolie.